Sista dagen på dagis

Så var dagen här. Dags att cykla till dagis för sista gången.

Jag ville att han skulle gå, och hålla mig i handen, men han ville nog ha det som vanligt. "Jag kan cykla långsamt bredvid dig, mamma, så kan vi prata ändå". 

Jag kunde ju inte tala om att jag ville hålla handen för att jag behövde trösten.

För det börjar gå lite för fort, det här. Det var ju alldeles, alldeles nyss som vi gick dit för allra första gången. Med den här lilla, coola killen som har trivts på sitt Lill-teknis sedan dag ett.

Han är fortfarande cool, men så mycket större. Och med så mycket tjockare hår.

Han var ledsen igår kväll. Plötsligt gick det upp för honom vad det betyder att sluta på dagis. Inte bara den spännande biten, att han börjar skolan till hösten, utan den sorgliga biten också. Att inte träffa fröknarna mer, att en av de bästa vännerna ska gå i en annan skola, att han inte är liten längre.
Jag pratade med honom om hur detta bara är den första i en lång rad förändringar i livet, kanske lite sorgligt först, men spännande sen.
Vet inte om jag gjorde det bättre eller sämre.

Men idag var han glad och nöjd. Uppspelt över Sluta dagis-partyt vi ska ha ikväll. Och sugen på att sätta igång dagen och rita teckningar till fröknarna.

Det var bara jag som gick hem med gråten i halsen för att han flyttar hemifrån snart.