Det hade ju varit okej om det där var Lilly, men det är det inte.
Vi var därför inte riktigt säkra på hur det skulle gå. Visst brukar Harry gilla att bada och så, men det var ju ett tag sedan och han hade ingen badring med.
Men han var hur cool som helst helt utan flythjälp. Han hoppade från kanten helt själv ("Mamma, flytta på dig. Länge bott, jag ska hoppa säv"), han skrattade som en tok när han satt på min rygg och vi flöt med en ström och, det coolaste av allt, han älskade vattenrutschkanorna!
När vi väl stod högst uppe på trappan och det var vår tur fick jag visserligen bokstavligen bända loss hans fingrar från räcket och kände mig väl inte som världens snällaste mamma där ett tag. Men redan efter ett par meter övergick panikskriken till skrattskrik och sedan skulle vi åka igen och igen och igen och igen..
Lilly behövde lite längre tid att släppa taget om oss, men när hon väl gjorde det var hon ganska cool hon också. ("Vadå blir det djupare om jag kryper hitåt säger du? Skiter väl jag i, det är alltid nån som plockar upp mig när huvet hamnar under ytan")
Det dröjer nog inte tre år till innan vi åker dit igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar