Jag skrev ett långt inlägg om Lilly för precis ett år sedan, där jag försökte beskriva hur Lilly, 1 år, är och funkar. Mycket har förändrats och annat är fortfarande sant.
Jag skrev till exempel att hon gillar prästens lilla kråka, att kramas och när Harry jagar henne.
Det är fortfarande sant.
Jag skrev också att hon älskar att borta tänderna.
Jag önskar att det vore sant.
Eller i alla fall att hon gillade det.
(Hon behöver inte ens gilla det egentligen, jag hade nöjt mig med att inte vara tvungen att sitta på henne och hålla fast armarna.)
Jag skrev att hon hade långa, ljusa ögonfransar och vackra blå ögon.
Det är i alla fall fortfarande sant.
Virvlarna bak på huvudet är kvar såklart, även om håret har växt och är fint och lockigt och man knappt ser dem numera.
Men de gosiga vecken i låren hon hade för ett år sedan är inte riktigt lika djupa längre.
Hon kan fortfarande inte prata, mer än något enstaka ord.
Eller försök till ord.
Det enda som faktiskt låter precis som det ska är väl "Oj" egentligen.
Och hon vet inte hur ett enda djur låter.
Men det gör ingenting.
Hon kan ju andra saker.
Hon kan hämta russin själv när hon är sugen på nåt gott.
Hon kan springa och gå i trappor och klättra och ramlar nästan aldrig.
Hon kan sitta alldeles stilla när man letar efter löss med kammen.
Hon kan plocka smultron.
Hon kan stänga grinden till källartrappan.
Hon kan ta på sig strumpor.
Hon kan peka på rätt djur när vi spelar spel på iPaden.
Hon kan dansa.
Och så är hon skitduktig på att sparka boll.
Och även om hon kan ha ett hejdundrande humör och kasta sig på golvet och skrika för nästan ingenting så är hon ändå nästan alltid och för det mesta väldigt glad och nöjd och härlig.
Två år och alldeles underbar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar